Mina förkylningar kommer alltid smygande och följer oftast ett bestämt mönster. Det börjar som en liten klump i halsen en morgon och någon dag senare börjar näsan att rinna, därefter får jag huvudvärk och kanske lite feber och sedan avslutas det hela med en veckas sakta avtagande hostning.
Jag borde alltså ha förstått vad som var i görningen redan i måndags när jag vaknade och märkte att halsen börjat klaga. Jag borde ha sörplat Echinagard och bombat min kropp med c-vitamin för att försöka förhindra eller i alla fall milda effekten av den ankommande snorbomben som min radar observerat. Men nej då, det hade jag tydligen inte alls tid med. Och nu är det för sent.
Nu sitter jag här med glansiga värkande ögon och halsont som gör att jag knappt kan svälja, inlindad i en osynlig men förnimbar hinna av snor. Stort grattis. På jobbet finns Ipren - vilket jag inte har tillgång till här (klantigt) - och därför planerar jag att ta mig dit efter lunch och försöka arbeta mig frisk.
Ikväll ska vi dessutom på värsta galapremiären av Spider-Man 3 och jag tänker minsann inte låta en liten infektion stoppa mina chanser att få mingla med Kirsten Dunst!